Det finns argument för att låta staten skapa pengarna.

Martin Wolf, ekonomikommentator på Financial Times skrev nyligen en artikel där han hävdar att endast de okunniga lever i rädsla för hyperinflation och att underlåtenhet att förstå det monetära systemet har gjort det svårare för centralbankerna att agera.

Han berättar hur han för några år sedan modererade en panel, där en amerikansk politiker insisterade på att Federal Reserves penningtryckande skulle leda till hyperinflation. Men i dag är Feds främsta oro snarare hur inflationen ska nå upp till inflationsmålet. Liksom många andra lyckades inte denne politiker förstå hur penningsystemet fungerar.

---

Den här typen av okunnighet har enligt Wolf gjort det svårt för centralbanker att agera effektivt. Lyckligtvis tillhandahåller Bank of England välbehövlig utbildning, eftersom de i sin senaste Quarterly Bulletin förklarar hur penningsystemet fungerar. Wolf listar sju grundläggande punkter om hur pengar verkligen fungerar, och som skiljer sig från vad de flesta tror.

1. Banker är inte bara finansiella mellanhänder. Innehav (insatta medel) på bankkonton ökar inte om vi sparar pengar på banken. När du  får lön så flyttas bara kontoinnehavet från din arbetsgivares konto till ditt konto. Det påverkar inte penningmängden; nya pengar skapas inte här. Nya pengar är istället en biprodukt av utlåning.
   
   Det som gör banker speciella är att vi använder deras skulder som pengar – banker ger ut universellt accepterade skuldbrev. I Storbritannien består 97% av den breda penningmängden av kontoinnehav som främst skapats av bankernas utlåning. I Sverige är det ca 96%.  Banker ”trycker” verkligen pengar, fast de gör det elektroniskt. Men när kunderna betalar tillbaka, då förstörs pengarna.
   
   
2. Det är en myt att bankernas utlåning är kopplad till deras innehav av centralbanksreserver, vilket är fallet enligt "penningmängdsmultiplikator". Förr, när en sedel alltid kunde bytas in mot guld, kan det ha förhållit sig så. Men idag kan inte en sedel växlas in mot guld – en sedel kan bara bytas in mot en annan sedel i samma valör, eller mynt till motsvarande värde. Om det fanns strikta krav på bankerna att de var tvungna att hålla en viss mängd reserver, då skulle penningmängdsmultiplikatorn kunna gälla. 
   
   Men det är inte så banker fungerar idag. I dagens fiat-baserade penningsystem, dvs där pengar har ett värde enbart för att vi kommit överens om att de har det, så skapar centralbanken reserver efter behov. Centralbanken förser bankerna med de reserver som de behöver (till en kostnad, dvs ränta) så att affärsbankerna kan lösa sina betalningsskyldigheter gentemot varandra.
   
   
3. Förväntade risker och förtjänster avgör hur mycket bankerna lånar ut och därmed hur mycket pengar de skapar. Penningmängden styrs alltså av bankernas vinstintressen, och av deras önskan om att undvika risker. Det ekonomiska läget och prognoser och förhoppningar om framtiden styr bankernas beslut. Men det ekonomiska läget är även starkt influerat av bankernas kollektiva agerande.
   
   Beslut som fattas av icke-banker (företag, privatpersoner) påverkar också bankerna direkt. Om icke-banker vägrar att låna och bestämmer sig för att betala tillbaka, då kommer mängden kredit och därmed även mängden pengar att krympa. Den slutgiltiga begränsningen för hur mycket penningmängden kan öka är låntagarnas villighet att ta nya lån, att ta på sig mer skulder.
   
   
4. Centralbanken påverkar bankernas beslut genom att justera det pris den tar för extra reserver, dvs räntan bankerna får betala. Det är så penningpolitiken fungerar i normala fall. Eftersom centralbanken har monopol på att tillhandahålla bankreserver och eftersom bankerna behöver innehav i centralbanken (banksreserver) för att lösa betalningsskyldigheter mellan varandra, så kan centralbanken på detta sätt styra den korta räntan i ekonomin. Ingen vettig bank skulle låna ut till en lägre ränta än den måste betala till bankernas bank, dvs centralbanken.
   
   
5. Även myndigheterna kan påverka bankernas lånebeslut med hjälp av regleringar - kapitaltäckningskrav, likviditetskrav, finansieringsregler och så vidare. Motiveringen för sådan reglering är att bankernas utlåning skapar spridningseffekter eller "externaliteter". Om många banker lånar ut till samma verksamhet - till exempel fastighetsköp - då kommer efterfrågan, priser och aktivitet på den marknaden öka, vilket motiverar ännu mer utlåning. En sådan cykel kan leda – och har faktiskt ofta lett - till en marknadskrasch, en finanskris och en djup lågkonjunktur. Motiveringen till systemiska regleringar är att de kommer (eller åtminstone borde) dämpa sådana risker.
   
   
6. Banker lånar inte ut reserver. Icke-banker (privatpersoner, företag) kan inte hålla konton hos centralbanken, och bankerna kan därför inte låna ut reserver. Banker behöver inte heller låna ut sina reserver, eftersom de kan ge ut lån på egen hand. Bankerna kan inte minska mängden bankreserver i systemet. Centralbanken kan göra det, genom att sälja tillgångar. Allmänheten kan göra det genom att växla sitt kontoinnehav till kontanter. Kontanter är den enda form av centralbankspengar allmänheten har tillgång till.
   
   
7. Slutligen, vid kvantitativa lättnader (Quantitative Easing) - när centralbanken köper upp tillgångar - kommer den breda penningmängden att expandera. Det görs genom att ersätta exempelvis allmänhetens innehav av statsobligationer med kontoinnehav och i den processen expanderas bankernas reserver hos centralbanken. Detta kommer att öka den breda penningmängden, allt annat lika. Men eftersom det inte finns någon penningmängdsmultiplikator kan påverkan på penningmängden vara - och har faktiskt varit - sparsam. Den främsta effekten av QE syns på tillgångspriser. I synnerhet höjer den här politiken priserna på finansiella tillgångar och minskar deras avkastning. När räntan är noll är normal penningpolitik inte längre effektiv. Så centralbanken försöker att sänka avkastningen på en bredare uppsättning tillgångar.
   

Wolf poängterar att detta inte enbart är en akademisk övning, utan att det är nödvändigt att förstå penningsystemet. Det kan undanröja omotiverad rädsla för hyperinflation, vilket skulle kunna uppstå om centralbanken skapade för mycket pengar. Men på senare år har tillväxten av allmänhetens penninginnehav enligt Wolf inte varit för snabb utan för långsam.

Wolf avslutar artikeln med att skriva att

”Subcontracting the job of creating money to private profit-seeking businesses is not the only possible monetary system. It may not be even the best one. Indeed, there is a case for letting the state create money directly.”

Det vill säga: att överlämna arbetet med att skapa pengar till privata vinstdrivande företag är enligt Wolf inte det enda tänkbara penningsystemet. Det kanske inte ens är det bästa. Tvärtom finns det argument för att låta staten skapa pengar direkt.

Vi från Positiva Pengar kunde inte hålla med mer och ser fram emot fler artiklar av Mr Wolf.

---

Har du frågor eller synpunkter på översättning, kontakta positiv.peng@gmail.com
Har du frågor om artikeln, kontakta Martin Wolf, martin.wolf@ft.com, Twitter: @martinwolf_
Wolfs artikel finns på http://www.ft.com/intl/cms/s/0/46a1ce84-bf2a-11e3-a4af-00144feabdc0.html

---